Kärlek innebär att ge av sig själv utan att tänka på sin egen vinning att lysa upp världen med sitt inre ljus istället för att förvänta sig att världen ska göra oss glada.
När vi vågar ge upptäcker vi snart att vi faktiskt får mer tillbaka.
Vi hittar tillbaka till positiva mänskliga relationer igen när vi inte hela tiden använder våra vänner för egen vinning utan också ger förutsättningslöst.
Istället för att samla på hög för en oviss morgondag blir mottot: att ge är att få. Sakta släpper vi vårt krampaktiga grepp om vår materiella värld som endast gav oss en falsk trygghet.
I dunklet börjar vi skymta ljuset som hela tiden var där och som förenar och uppehåller alla former av liv på vår jord.
Vi känner ett sting av vördnad inför den vackra blomma som kämpat sig upp genom asfalten, och visar oss våra egna inneboende möjligheter när våra murar rämnar. Himlen fängslar oss i sitt mångskiftande färgspel. Kärleken är sanningen om vårt ursprung och våra inneboende obegränsade resurser.
Plötsligt inser vi att allt redan fanns hos oss, alllt vi sökte och kämpade så hårt för att nå.
Från den dagen föds vi på nytt, fria från våra självpåtagna bojor och ok. Tänk att vi hade allt; allt vackert skönt och oändligt.I den känslan vill vi bara ge, tacksam het och vördnad.
Hur kan vi kräva guld när vår själ bär diamanter? Hur kan vi längre hålla fast vid det vi aldrig kan förlora? Hur kan vi längre vara rädda när inget mörker finns, när vi förstår att bara ljuset var verkligt och mörkret bara vara bortskymt ljus.
Den kärleken är vårt hem och vår mening, den växer i gåvan och mångfaldigas, hela vår värld expanderar.
Verkligheten som förr rymdes i våra ögon omfattar nu hela vårt hjärta, vi är hela igen. Vi vågar se varandra i ögonen, ge varandra en kram, stanna och lyssna, bry oss om varandra. Borta är stressen som malde sönder våra själar till grus och damm. Borta är tomheten som urholkade våra liv.
Varje morgon är en ny möjlighet, en gåva. Varje dag ett nytt liv. Varje möte en ny chans, en ny vän. Fåglarna spelar som aldrig förr, djuren och växterna är våra vänner, vi ser med respekt på alla livsformer.
Inga skott ekar längre i skog och mark, vi har slutat skövla vår natur. Då lever vi i samklang med skapelsen och oss själva, vi uppträder som värdiga människor kapabla att följa vår intuition och tro på våra drömmar.
Vi förstår våra tankars kraft och mening somt börjar lära oss skapelseprocessen; från tanke via biogravitationsfält till verkligheten. Vi genomskådar tiden och lögnen om åldrande. Denna totala människa var tänkt från begynnelsen samt satt att förvalta våra gåvor.
Någonstans på vägen tog lögnen vid och förde oss bort mot dunkel och skymning.
Varje gryning har dock påmint oss om den eviga dagen, det eviga ljuset och vårt eviga liv.
Varje dröm har härstammat i himlen och återfört våra själar i nattens timmar. De hastar tillbaka efter att ha snuddat vid änglavingen och fått ny kraft.
Ej länge innan vi ska vakna ur vanornas slummer och mötas av våra vänner från när och fjärran.
Länge nog har vi lidit under ok och bakom slöjor, ej vågat med våra ögon se vad våra hjärtan vet. Lidit i tysthet, ensamhet, hopplös förtvivlan och klamrat oss fast minut för minut. Varje steg har lett fel och försenat vår lycka.
Den väntar dock i vårt bröst på att blomma och ge frukt. Strimmor av hopp lyser snart upp vår himmel, full av stjärnor prydd av vår sol.
Kärlek är vår livsluft och ger oss glädje och lust att älska och ära, att ge i tanke ord och handling.
Att födas på nytt i en värld för oss alla.
Dick Scott
